Vårt inre mörker

Lika lätt som det är att förlora sig i en önskan om att finna lycka och meningsfullhet i livet, är det att glömma bort att tillåta det som tynger oss få ta plats. Det kan kännas som att detta är varandras motsatser, men vi behöver möta både mörker och ljus för att komma dit vi önskar och finna de svaren vi söker. 

För det finns en meningsfullhet i meningslösheten. Det finns en mening i att tillåta sig få känna att allt är så där hopplöst och tungt. Att känna tvivel, sorg, eller kanske ilska och frustration. Ofta är det i de mörkaste stunderna som vi får de djupaste insikterna, för de ger oss en möjlighet att begrunda och rannsaka oss själva. Att stanna upp i allt brus som omger oss och ifrågasätta. Det kan hjälpa oss få nya perspektiv, hämta kraft, eller bara finna en acceptans för vart vi befinner oss för stunden. Kanske blir det starten på en inre resa som leder oss hem, till oss själva.

Egentligen är det själva motståndet till våra känslor som skapar den största smärtan - det blir som en inre konflikt där vi försöker bekämpa något som är en naturlig del av oss själva. Men om vi vågar närma oss mörkret och omfamnar det, då kan vi också finna en vila i det. Om vi kan våga börja släppa på vårt kontrollbehov, så kan det skapa en trygghet och inre lugn mitt i stormen. För ibland behöver vi bara observera, vara och tillåta.

Vi bär på en illusion om att mörkret är något vi ska trycka undan och förneka, att det är ett misslyckande eller något som berövar oss att känna lycka. Men det är precis tvärtom. Ingenting försvinner genom att vi blundar, men om vi vågar öppna våra ögon så kommer vi också upptäcka ljuset 💛