Våra själsliga sår

- När vårt förflutna blir till livsmönster -

Vår uppväxt formar oss som människor, och många är vi som bär med oss oläkta sår inombords från vårt förflutna. Sår som fortfarande påverkar oss, och som då på olika sätt fortsätter att styra våra liv, inte minst våra relationer. Detta är fullt naturligt och är för många en del av livet, men det ska inte behöva vara så, för vi kan läka det som en gång har skadat oss. Men om vi inte är medvetna om hur starkt påverkade vi är av vårt förflutna så kan det bli svårt. För om vi inte är medvetna, så kan vi heller inte skapa förändring. Men genom att våga rannsaka oss själva, och se tillbaka på hur vår barndom eller senare erfarenheter i livet har påverkat oss, så kan vi upptäcka återupprepande mönster i vårt liv och samband som vi tidigare inte sett. Att göra detta kan förstås vara smärtsamt, men det är också frigörande. Och det enda du gör är att uppmärksamma något som redan funnits inom dig, men som bara har varit undangömt. Detta kan skapa aha-upplevelser, där viktiga pusselbitar äntligen får falla på plats i ditt liv. Och när du läkt ditt förflutna, så förebygger du risken att hamna i samma fällor igen i framtiden.

Men vad har jag för livsmönster eller oläkta sår? kanske du frågar dig då. Därmed inte sagt att det behöver vara så, men det är här jag hoppas att det jag skriver i så fall kan fungera som en vägvisare för dig och eventuellt väcka en igenkänning. Låt mig börja med att fråga om du någonsin har tänkt tanken: Varför dras jag alltid till den här typen av människor? Ofta så kan vi nämligen upptäcka ett visst mönster i de relationer som vi har varit i. Det kan exempelvis vara så att vi tenderar att falla för personer som inte behandlar oss väl, som vi egentligen innerst inne vet inte är bra för oss. Detta skulle kunna bottna i hur du själv blivit illa behandlad som liten och inte fått den kärlek som du har behövt, och därav tror att det är riktig kärlek och att du inte förtjänar bättre. Detta är ett exempel på en egen påhittad sanning, som inte alls överensstämmer med verkligheten. Här behöver vi då förstå att felet aldrig var oss själva, utan att felet snarare låg hos den som betedde sig illa. För det handlade aldrig om dig, det handlade om att den här personen själv inte fått den kärlek han eller hon behövt, och heller inte har kunnat ge den kärleken till sig själv. Och hur ska man då kunna ge den till någon annan? Vi behöver förstå att vi förtjänar att bli älskade, trots att vår yttre verklighet inte alltid speglar det. En visserligen svår, men viktig insikt.

Det kan också vara så att vi märker att människor som mår dåligt dras till oss. Detta händer ofta oss som har en stark omhändertagande och empatisk sida, vilket vissa kan känna av på ett medvetet eller undermedvetet plan. Detta stämmer framförallt in på oss som är ljusarbetare, vilket innebär att vi har kommit hit till jorden för att på olika sätt hela människor eller världen i stort. Men det är också här vi behöver lära oss att sätta gränser och inte bli för snälla, för vi kan ju inte hjälpa alla. Och vi måste i första hand ta hand om oss själva, för annars så kommer vi att bli överväldigade och falla ihop av allt ansvar. Men det kan också vara så att vi själva dras till människor som mår dåligt och behöver oss, för att vi är vana vid att ta hand om alla andra. Eller för att vi bär på gammal smärta inombords, som gör att vi känner oss dragna till människor som bär på liknande sår. Detta är ett vanligt och naturligt mönster, eftersom vi ofta dras till människor som vi finner en igenkänning hos. Vi tenderar att vilja hålla oss till det som känns bekant, eftersom de flesta av oss söker trygghet. Och det vi vet om, känns ju tryggt, oavsett hur skadligt det är för oss.

Du kan också upptäcka ett återkommande mönster hos dig själv - kanske att du ofta blir beroende av din partner och lätt glömmer bort dig själv, eller en önskan om att "bli räddad". Detta kan bottna i en dålig självkänsla, att du behöver någon annan för att känna dig hel. Du ser inte hur du själv kan ge dig det som du önskar att någon annan ska ge dig. Men du kommer i så fall med stor sannolikhet att upptäcka det med tiden, eftersom du kommer märka att du aldrig kan få det du innerst inne behöver. Det pushar oss att till slut vända blicken inåt, istället för utåt. För det finns ofta en gräns för hur länge vi kan återupprepa ett mönster, när vi märker att det aldrig ger det resultat vi hoppats på. Då får vi till slut börja leta på andra ställen, som vi tidigare inte har sett. För vissa av oss så kan det ta en längre tid tills vi kommer till detta vägskäl, allt hänger egentligen på hur djupt bundna vi är till detta mönster. Alla processer måste få ta sin tid, för vi måste komma till den punkten där vi är redo och starka nog att se sanningen.

När vi har speciella återkommande livsmönster, så är det ofta menat att ge djupa insikter och lärdomar om oss själva. Vi kan kalla det för livets knutar, som vi genom vår livstid är menade att klura ut hur vi ska lyckas lösa upp, knutar som är förutbestämda redan innan vi kom hit. Och när vi väl lyckas med detta, så kommer det att innebära stora och vackra transformationer. Då kan vi verkligen tala om enorma steg i vår själsliga utveckling. Och inte minst en enorm lättnad, som att släppa på en börda som du burit på under en lång tid. Som att äntligen kunna djupandas, efter att under lång tid bara tagit små och lätta andetag. Eller att äntligen kunna se helt klart, efter att ha gått i en mörk skog full med dimma.

Men hur läker vi då dessa sår och bryter våra negativa livsmönster? Det första steget är som sagt att bli medveten om dem, och när du väl har kommit dit så är nästa steg: Acceptans och förlåtelse - att acceptera att vi inte kan förändra eller påverka vårt förflutna, och att förlåta det som har varit. Och då menar jag i första hand inför dig själv, inte nödvändigtvis till andra personer som är kopplade till din smärta, om inte du önskar att göra det. Att förlåta innebär inte att det du har gått igenom på något sätt varit okej, till exempel om du har blivit orättvist behandlad av någon annan. Det innebär snarare att du kan se hur du förtjänar att bli befriad ifrån något som har skapat en enorm smärta i dig, och kan lämna det bakom dig för att leva på riktigt. För ibland kan tidigare erfarenheter som har lämnat smärtsamma spår i oss, vara så pass djupa att de förhindrar oss ifrån att uppleva sann kärlek och glädje i livet.

Men vi kan också lättare släppa taget genom att förstå - att förstå varför människor har betett sig som de gjort, eller åtminstone genom att förstå oss själva. För det är inte alltid andra människor eller yttre omständigheter som är svårast att förlåta, det kan också vara oss själva. Vissa av oss kan vara otroligt hårda emot oss själva, och anklaga oss för saker som vi aldrig kunde påverka eller sätta upp orimligt höga krav på oss själva, och mår därav dåligt över sådant som inte ska behöva ligga på våra egna axlar. Och även om vi har agerat på ett sätt som vi ångrar, så är vi alla människor. Och hur ska vi lära oss vad som är rätt, om vi aldrig får göra fel? Definitionen av rätt och fel kan dessutom se olika ut, beroende på vem du frågar. Så hur vet man då vad som är det mest moraliska? Det vet vi inte alltid. Det viktiga är att vi gör vårt bästa, och att vi fokuserar på nuet. Vi får inte fastna i ältandet, för där kan vi bli kvar länge om vi tillåter oss till det. Och där mår vi aldrig bra, och kommer heller inte finna någon lösning. För anledningen till att vi hamnar där från första början, är för att vi inbillar oss att vi kan påverka något som redan har varit.

Sist men inte minst, så måste vi också våga se och känna vår smärta, och låta den få komma upp till ytan. Att tillåta oss att gråta ut, prata ut, eller att på olika sätt få uttrycka det vi känner. För så länge vi blundar för den, så kan vi inte läka.