Sprickorna.

Det är i sprickorna som skönheten bor. Perfektion kan aldrig uppnås för det är inget annat än en illusion - en önskan om att dölja det som skaver med en slöja av allt som vi tänker att andra uppfattar som vackert, beundransvärt och lyckat. Ett forcerande som kan se tilltalande ut på ytan, men undertill finner vi en själ som längtar ut, till ett liv i sanning. Kanske att vi kan upprätthålla denna fasad en tid, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp och sprickorna framträder. 

Det har aldrig varit perfektion som vi ska eftersträva, tvärtom - att våga se oss själva i spegeln med alla de så kallade brister vi bär på. Brister som kan bottna i tidigare sår och smärta, eller som vi bara har bestämt oss för att inte acceptera hos oss själva. 

I sprickorna bor även sårbarheten, och här lever vår sanna essens. En del av att vara människa är att bära på en skörhet, men många av oss vågar inte visa den så vi bär på en sköld som vi tänker ska skydda oss. Det kan upplevas som att detta är en styrka, men det är rädsla. Styrka är att våga släppa in, och att älska sig själv och andra människor utan villkor och kriterier. 

Naturen har aldrig varit rädd för att visa sina brister - den vet att den är fantastisk och fulländad oavsett. Vi kan alla se detta i naturen om vi tittar noga, och det samma gäller oss själva. När vi väl vågar gräva på djupet i oss själva så öppnas dörrarna upp till någonting nytt - sanningen om oss själva. ❄️🌿