Själsliga band

I samma stund vi möter en människa som vi delar ett själsligt band med, så är det lika naturligt att förlora sig i en känsla av djup samhörighet som att känna en stark rädsla. Samtidigt som själarna inte vill annat än att förenas till en vacker enhet, så kan egot kämpa emot och sätta upp barriärer som försvårar möjligheten att älska villkorslöst och fritt. 

Men varför dyker egentligen den här rädslan upp? Och varför kan inte bara kärleken få råda? Hade vi mötts som tomma blad, utan tidigare erfarenheter och sår som påverkat oss, så hade det varit enklare. Hur fantastiskt det än må kännas att uppleva den starka kärlek som uppstår i den själsliga igenkänningen, så lyser också kärleken på de delar av dig som blivit skadade och sårade. Det är med andra ord inte din själsliga partner som skapar smärtan, utan det som väcks i dig bor redan inom dig. Det är som en dold gåva där du får möjlighet att läka på djupet, vilket utgör grunden för att både kunna ge och ta emot villkorslös kärlek. 

För att mötas på ett själsligt plan så behöver vi släppa på kontrollen och våga vara sårbara. Det handlar inte om att vi ska vara fullkomliga eller felfria, utan om att våga vara öppna med våra brister och sår. Att inte fly från det som skapar smärta utan se det som en möjlighet till själslig läkning. Det är det här som är det djupliggande syftet med själsliga relationer. Vi speglar varandra, för att kunna utvecklas på ett andligt plan och lära oss skillnaden i vad som sker när vi flyr respektive vågar mötas. Det är när vi inte lägger benen på ryggen och står kvar, som magin sker. Både inom och utom. 

Kärleken leder och rädslan hindrar, men i omfamningen av rädslan så blir det också en väg till kärleken eftersom vi inte bara kommer närmre vår inre kärna, utan även närmre vår själsliga partner. Hur du bemöter dig själv speglas i mötet med andra 🧡