Själens djup

Det är lätt att drunkna när man bär på ett själsligt djup som kan kännas oändligt. Hur långt ner på botten kan vi hamna om vi väl vågar börja gräva, eller hur högt bland molnen kan vi flyga om vi tillåter våra storslagna fantasier få fria tyglar? Kommer vi någonsin att förstå oss på vår komplexa natur, fulla av känslor och tankar som skiftar likt en berg och dalbana? Djup längtan efter ett högre syfte, väntan på någonting som vi inte riktigt förstår vad. En meningsfullhet. Det finns så mycket vi vill förstå, och vissa saker kan vi inte förstå. Orättvisor i världen, ytligheter, eller alla sociala spel och normer vi förväntas följa.

Men kanske en ännu mer skrämmande tanke är hur djupt vi kan möta en annan människa. Hur djupt insjunkna kan vi bli i varandra utan att förlora oss själva, eller kan vi egentligen förlora något? Det som händer är att vi tappar vår mask och vårt yttre skydd, vilket i sin tur innebär att vi är helt nakna och sårbara. Vi har inte längre någon kontroll. Men det är också någonting fint och innebär en enorm styrka och ett inre växande. Det är när vi vågar möta varandra på djupet som vi kan nå ännu djupare i oss själva, i speglingen av varandra.

Det är en läskig känsla att sträcka sig mot ovissheten, och att riskera att tappa kontrollen. Men trots denna känsla, innebär det att det är farligt? Riskerar vi inte snarare att gå miste om att upptäcka någonting fantastiskt och en möjlighet att få leva i frihet och sanning?

Det kan gömma sig en ensamhet i att uppleva allting så starkt, en känsla av att andra inte upplever, ser eller känner det man själv ser. En känsla av att vara missförstådd. Men det är lätt att färgas av sin egen oförståelse, för hur ska du kunna känna dig förstådd om du inte accepterat och omfamnat dig för den du på djupet är? Att göra motstånd mot dina känslor och tankar är att inte vilja förstå.

Vi har alla så mycket mer gemensamt än vad vi tror. Allt det vi ser på ytan är långt ifrån hela sanningen, det döljer sig så mycket mer bakom. Alla har vi vår egen resa och egna strider, även om detta kan döljas bakom en bekymmerslöshet eller ett leende. Många av oss tenderar att vilja visa upp det vi tänker att andra vill se.

Det finns så mycket vi inte vet eller kanske inte heller kan förstå, och att inse och acceptera detta är en visdom i sig. Det ger en ödmjukhet inför livet och våra medmänniskor som på något paradoxalt sätt gör oss till mer förstående och öppna människor.