Prestationssamhället

Ordet hälsa är ett brett begrepp som kan innefatta många betydelser, men det jag främst syftar på är vårt inre välbefinnande. För mig så börjar allting inifrån - vårt inre mående speglar sig både i vår kropp, men också i vår yttre verklighet. Men vi lever idag i ett samhälle där våra prestationer tenderar att väga högre än allting annat, och där vår hälsa ofta får lida för det. Vår bild av lycka är förankrad i yttre faktorer, och framgång är ofta förknippat med vårt självvärde. Allt fokus ligger i det yttre, vilket i sin tur bidrar till att vårt inre glöms bort. Vissa av oss är villiga att gå hur långt som helst för att uppnå det vi önskar, även om det innebär att vår egen hälsa får ta stryk. Men vad har vår framgång och våra prestationer för betydelse, om vi inte mår bra? 

Förväntningar, krav, normer, prestationsångest och stress - detta är bara några av de faktorer som hör till vardagen för de flesta av oss, och är antagligen en stor grund till varför så många av oss mår dåligt idag. Detta är faktorer som begränsar oss, och som tar bort vår inre glöd och livskraft. Faktorer som också i längden ofta leder till psykisk ohälsa i olika former. Men att komma till den punkten där det har gått för långt, där vi känner att vi inte längre kan fortsätta som vi tidigare har gjort, kan också leda till viktiga insikter. Insikter om vad som faktiskt är viktigt i livet, och att vår högsta prioritering borde vara att måna om vår hälsa. För vi har då testat fel väg, och fick genom det reda på vart den ledde - nämligen till en plats där vi inte vill vara. Vissa av oss behöver göra misstaget flera gånger om, för att komma till det vägskälet där vi är redo att se vad det finns för lärdom som ligger bakom. Ibland är den hårda vägen där livet testar en som allra mest, det enda sättet för oss att verkligen förstå. 

Det är så lätt att fortsätta att köra på som vi alltid har gjort om det inte finns något som stoppar oss. Vi kan ju inte förändras och utvecklas om vi inte blir utmanade eller möter hinder på vår väg. Och ett tydligt mönster som finns hos många av oss är just behovet av att prestera. För när vi åstadkommer saker så stärker det vår självbild på ett positivt sätt. Vi känner oss värdefulla och det skapar en känsla av meningsfullhet i livet. Och allt detta är ju positiva saker, men problemet är när vi bedömer vårt självvärde baserat på det vi gör, istället för den vi är. Och det är lätt hänt att vi gör det när vi lever i ett samhälle som säger: du är vad du gör. Men om hela vår självbild är baserad på det vi presterar, så sätter det en enorm press på oss att bevisa för omvärlden vår duglighet. Om vi då misslyckas så kan det istället sänka oss totalt. Hur ska vi då någonsin våga misslyckas och göra fel? Då blir vi ett misslyckande, eftersom vi identifierar oss med det vi gör. Och vart går egentligen gränsen - vad är egentligen tillräckligt? Det är här prestationsångesten ofta träder in, vilket kan skapa ett enormt lidande och gå så långt att vi till slut inte vågar göra någonting alls. 

Så hur ska vi då istället bygga upp vår självbild? Genom att känna att vi duger bara genom att vara den vi är, och genom att inse att det inte finns någonting vi kan göra som avgör om vi är tillräckliga eller ej. Vi behöver få vara mänskliga, sårbara och svaga, och ändå känna oss värdefulla. Vi ska vara stolta över att våga vara den vi är, utan att behöva bevisa något. För även om vi känner oss otillräckliga när vi ser hur "lyckade" andra människor i vår omgivning verkar vara, så finns det så mycket mer som ligger bakom ytan som vi inte kan se. Sociala medier är ett väldigt målande exempel på detta. Det här är också ofta problemet med psykisk ohälsa, det syns sällan på ytan, såsom människor som råkat ut för utmattningssyndrom. Vi ser ju människor bakom ridån, när vi är som mest sårbara och kan vara helt oss själva. Istället ser vi varandra i sociala konstellationer, när vi vill visa upp vårt bästa jag. Vi visar inte gärna hur vi mår eftersom vi är rädda för att bli dömda och ses som svaga. Fastän det egentligen är precis tvärtom - att våga visa vår sårbarhet kräver en inre styrka. 

Det vi ska vara stolta över är egentligen inte i första hand det vi åstadkommer, snarare när vi vågar följa vår egen inre röst, trots allt brus utanför oss som ofta vill leda oss in på andra vägar. Vi ska vara stolta över när det vi gör kommer från vårt hjärta - att vi gör det för att vi själva vill göra det, inte för att vi känner oss tvungna. Det handlar inte om vad vi gör, det handlar om varför vi gör det. För när vi skapar baserat på en inre önskan - såsom att skapa förändring, att inspirera, eller för att det helt enkelt gör dig lycklig, då öppnar vi upp för vår inre kreativitet och skaparkraft. Då kommer det från vårt hjärta, och inte från våra rädslor och osäkerheter. Och det kan verka motsägelsefullt, men när vi släpper taget om pressen och alla måsten och istället gör det vi känner för, så kan vi åstadkomma så mycket mer. Skapandet ska ju vara roligt och väcka vår inre kraft och livsglädje till liv - inte begränsa oss och vara på bekostnad av vår hälsa.

Det finaste med oss människor är att vi är så mycket mer än det som syns på ytan, vi bär på en kraft och storhet som överbryggar allt annat. Och när vi upptäcker den så behöver vi inte bevisa för omvärlden att vi är tillräckliga längre, för vi vet själva vilka vi innerst inne är. Då kan vi se igenom alla fasader och spel som alla handlar om kampen om att passa in, för ingenting av det är egentligen på riktigt. För varför delta i allt detta, när vi själva vet vad som egentligen är sanningen?