Livets lärdomar.

En viktig lärdom som jag har fått med mig på min livsresa de senaste åren är förmågan att låta saker växa. Så många gånger som jag har dömt ut människor eller situationer i förväg, där jag dragit en slutsats om att "det här är ingenting för mig". Då har jag alltså redan bestämt mig, och därmed stängt dörren till det. Kanske en potentiell möjlighet, eller en meningsfull och utvecklande relation.

Jag har levt med någon slags romantisk bild av att jag bara ska veta med en gång, och att allting ska kännas så där fantastiskt bra redan från början. Finns det fel och brister eller känns det inte så där naturligt i tidigt stadium, så är det inte bra för mig. Med andra ord, det som bryter mot den bilden jag har byggt upp i huvudet är någonting negativt.
Detta har bottnat i en vilja av att skydda mig själv. Jag har varit så rädd för att välja "fel väg" eller släppa in "fel människor" på grund av tidigare erfarenheter, att jag inte tillåtit mig att ha ett öppet sinne och kanske bli överraskad. Tänk om det är tankesättet som är fel, och inte situationen?

Självklart är det viktigt att lyssna till vår inre känsla, men om det är vårt intellekt som letar efter anledningar till att någonting inte är tillräckligt bra för oss så ska vi vara uppmärksamma. Då kan det snarare handla om en inneboende rädsla som styr oss, som mer handlar om tidigare upplevelser snarare än nutid.

Även om det visserligen också finns situationer där verkligheten absolut lever upp till den här romantiska bilden, så är livet fullt av kontraster. Ibland är vissa gåvor bara mer dolda. Med tiden har åtminstone jag upptäckt, i många olika situationer, hur saker som i början känts tvivelaktigt utvecklats till någonting fantastiskt. Och skiftet har skett när jag har förändrat mitt perspektiv, och öppnat mitt sinne. Motgångar blir istället till lärdomar, och i och med min utveckling så förändrades även min omvärld.