Känslornas språk.

Att känna känslor är en sak, att göra motstånd mot dem är en annan. När du upplever att dina känslor blir så starka att det känns övermäktigt, så kan det handla om att du inte har accepterat det du känner och upplever. Motstånd förstärker känslan, eftersom det innebär att vi indirekt säger till oss själva att det vi känner inte är tillåtet och är fel. Vilket i sin tur skapar lidande eftersom att ge uttryck för det vi bär på inombords är ett naturligt behov som vi inte kan fly ifrån. Speciellt inte om du är en känslomänniska.

Känslor i sig är inte farliga. Många av oss är rent intellektuellt medvetna om det, men ändå är det så lätt att fastna i den tron när vi väl är där. Jag brukar förespråka att låta känslorna få tala, men ibland är det viktigt att få perspektiv på våra känslor så att de inte tar över. Att det inte innebär undergång för att känslan säger det, utan att det är en läkningsprocess. Det är att trycka undan känslorna som är destruktivt, snarare än tvärtom.

Är du dessutom en tänkare eller intellektuell person så är det lätt att tankarna krockar med känslorna. Då är det vanligt att fastna i en vilja av att analysera och styra varje känsla. Eller i en kluvenhet om man ska lyssna till tankarna eller känslorna, när de inte överensstämmer med varandra. Å ena sidan säger magkänslan en sak, å andra sidan säger hjärnan en annan. Det är inte konstigt att det blir så här, för känslor kan vara komplicerade, så även livet. Och att försöka applicera logik på allting vi känner funkar inte alla gånger.

Vi kan inte välja vem vi får känslor för, även om personen ifråga kanske inte överensstämmer med den bilden vi hade byggt upp i vårt huvud. Det kanske inte är logiskt att vi väljer att gå en väg som innebär en ekonomisk otrygghet, men det kan ändå kännas helt rätt, eftersom vi följer vår dröm. I slutändan så är det ändå våra känslor som leder oss rätt på något sätt, men vi behöver för det inte glömma att bära med oss vårt förnuft.

Om vi skulle våga lyssna mer till vårt inre, istället för att fastna i begränsningar och tvivel, så skulle allting vara mycket enklare. Ibland är det vi själva som skapar våra problem, genom att vi glömmer att känna in oss själva och fastnar i hur allting borde vara. Men svaret är ibland närmre än vad vi tror. Det gäller bara att våga vara i tystnad, och ha tålamodet att vänta in.