Jagandet efter prestation

Tänk om vi kunde lyfta upp och berömma varandra mer när vi vågar ta ett steg tillbaka för vårt välmåendes skull, istället för varje gång vi lyckas prestera något. Kanske att vårt prestationssamhälle skulle se annorlunda ut då. Vi är så djupt präglade av en prestationsanda och framåtsträvan, att vi lätt känner en skam över när vi behöver dra oss tillbaka och ta oss tid till återhämtning och stillhet. Och ofta är det just vår oförmåga till att sätta gränser för oss själva och bara köra på, som gör att vi till slut blir tvungna till att sjukskriva oss eller på olika sätt få en paus ifrån livet.

Frågan är inte hur vi kunde misslyckas med det vi hade målat upp för oss själva, utan snarare hur vi kan värdera det vi gör högre än hur vi mår? Det är för att så många av oss tror att vårt självvärde ligger i våra prestationer. Och då vår önskan och längtan efter att känna oss tillräckliga och älskade är en naturlig del i att vara människa, så gör vi allt för att få känna den känslan. Problemet är att när vi har fastnat i det här träsket, så finns det inget mått för vad som är tillräckligt, för vi kan alltid göra mer. Vilket innebär ett ändlöst strävande efter framsteg, där vi förlorar det viktigaste vi har på resan, nämligen oss själva. För om vi ska uppfylla vårt behov av att känna oss hela, så kommer aldrig svaret ligga här.

Så vad är det egentligen som gör oss älskvärda och värdefulla? Svaret är att det inte finns någonting i det yttre som avgör ditt värde. Du är värdefull för att du är du, och den här resan handlar om att få dig att inse detta. Att börja bekräfta och älska dig själv. Ju mer du anstränger dig för att vara tillräcklig, desto mer otillräcklig kommer du att känna dig. Det är för att det är ingenting som du kan "åstadkomma", och för att du indirekt säger till dig själv att det inte räcker att uttrycka ditt sanna jag.

Ju mer vi vågar uttrycka vad vi innerst inne tänker och känner, dela vår längtan, drömmar och behov, desto mer växer vi i oss själva. Vi lär oss att vi inte behöver skämmas över den vi är, snarare vara stolta över oss själva. Finns det en rädsla över att din omgivning inte kommer att acceptera dig? Om din omgivning inte kan acceptera dig så ligger felet hos dem, inte hos dig. Glöm aldrig: Varje gång en annan människa dömer dig, så dömer de sig själva.

Det här ändlösa sökandet efter bekräftelse och kärlek. Det skapar mer brist än fullkomlighet. Lyssna till vad du behöver, känner och önskar, och stäng ute vad omvärlden skulle tycka. Vad händer inom dig då?