Går du emot dig själv?

Ju mer vi går emot oss själva, desto mer motstånd kommer vi möta i livet. Låter kanske logiskt när du läser det men många av oss tror, ofta undermedvetet, att livet är menat att vara kämpigt och glömmer av hur skapande våra trosföreställningar faktiskt är: "Det har alltid varit så här för mig, därför kommer det fortsätta vara så" - vi vågar inte tro på att saker kan se annorlunda ut och se kraften i våra händer.

Men nu är tiden kommen för att skapa en förändring - när vi befinner oss i en sån transformerande tid där vi blir allt mer pushade att stå i vår sanning, blir det mer påtagligt när vi ljuger för oss själva. Det är mycket som vill komma upp till ytan för att tillåtas och omfamnas, och det är viktigt att vi bjuder in den här processen och har tillit till att allt är som det ska. 

 Jag gick emot mig själv under en lång tid i mitt liv och det var då jag var som mest vilsen, tills jag till slut vaknade upp och började följa mitt hjärta med stapplande steg. Efter det har jag känt att jag inte kunnat göra annat, om jag faller tillbaka dit igen blir jag direkt påmind, antingen genom en stark inre känsla eller av livet som speglar upp det jag behöver se. 

På så sätt kan du se motstånd i det yttre som en dold gåva och vägvisare, i form av lärdomar du behöver ta till dig för att komma vidare - antingen i form av att välja ett nytt spår i livet, eller att ändra ditt förhållningssätt till det du upplever eller står inför. Många av oss kan gärna blunda för att se sanningen i en situation för att det är för smärtsamt eller kräver att vi skapar en förändring som skrämmer oss, hur positivt det än må vara för vår utveckling och välmående.

Så vilken väg behöver du vandra för att vara sann mot dig själv? Väljer du "the path of least resistence"?