Ensamheten.

Ensamhet. Det är ett laddat ord som skrämmer många av oss enormt mycket. Vi förknippar ofta det här ordet med omfattningen av människor vi omger oss med, men sanningen är att ensamheten kan vara som värst när du är omringad av människor som inte ser dig för den du är.
Att vara själv är dock inte nödvändigtvis synonymt med att känna sig ensam. Vi kan spendera egentid med oss själva och värdesätta den utan att känna oss ensamma. Det är så det ska kännas när vi är trygga i oss själva, och har lärt oss att bekräfta och älska oss själva.
För ensamheten kommer inifrån, inte utifrån. Den bottnar i en inre tomhet, en känsla av att inte vara sedd eller förstådd. Och det är lätt att fastna i att det är kopplat till våra relationer, för ofta så speglas den här tomheten i relationen med andra människor.

Men den sträcker sig djupare än så. Den handlar om oss själva, en längtan efter vår egen kärlek och förståelse. Den handlar om själsliga sår som vi bär med oss, sår som ofta funnits med sedan barndomen. Det är ju som små som vi är som sårbarast, och bygger upp vår emotionella trygghet som är ytterst beroende av vår omgivning. Och även om vi alla så småningom går in i vuxenrollen, så bär vi alltid med oss vårt inre barn. Men våra sår kan också sträcka sig bakåt till tidigare liv. Det är ofta fallet om vi bär på rädslor och smärta som vi har svårt att koppla till det här livet. Kanske att du har en rädsla för att bli övergiven, fastän du aldrig har blivit lämnad. 

Många av oss underskattar värdet av ensamhet och egentid. Det har blivit stämplat som någonting negativt, medan det sociala livet lyfts fram som något vi hela tiden ska eftersträva.
Men alla är inte extroverta. Många av oss har en introvert sida, och föredrar vårt eget sällskap framför andras sällskap. Detta ska inte vara något skambelagt. Så länge vi trivs i detta, så ska vi inte behöva förändra något. Det enda som behöver förändras är samhällets normer som försvårar det för oss att våga vara oss själva och stå för våra behov. Och frågan är hur vi ska kunna lära känna oss själva, om vi alltid är omgiven av andra människor? Vem är du, utan alla andra?