Alla människors lika värde

När du inser att du är värdefull precis som du är, så infinner sig en inre frid och lycka som vi alla söker efter och behöver. 

Vi lever idag i en värld som ställer orimligt höga krav på oss - en värld där våra prestationer, vårt utseende, eller status bland andra yttre och oväsentliga faktorer influerar vår självuppfattning och därmed känsla av värde. Det är så pass vanligt förekommande att det ofta sker per automatik och på ett omedvetet plan. De flesta är förstås fullt medvetna om att samhället ser ut på det här sättet, men inte nödvändigtvis att man själv är högst delaktig i detta, och ofta dömer sig själv och andra människor baserat på kriterier som egentligen inte har något med vårt värde att göra.

Men sanningen är att ditt eget värde inte är något som kan mätas - det kan inte baseras på vad du gör, tänker, känner eller på hur andra bedömer dig. Ditt självvärde har funnits med dig sedan den dagen du föddes, det är något som du alltid bär med dig och som gör dig till den du är. Din faktiska existens är det enda kriteriet som avgör att du är viktig, och det kan omöjligt beräknas enligt en skala som ska visa hur viktig du är. Vi har ett behov av att konstant värdera saker i bra och dåligt, eller bättre och sämre. Istället för att ha ett neutralt synsätt, som egentligen innebär varken eller. Men varför måste allt vara svart eller vitt? Antagligen för att vi så gärna vill ha kontroll över saker, istället för att låta det vara som det är. När något känns främmande och annorlunda, så skrämmer det ofta oss för det innebär att vi måste leva med en ovisshet och vi vill så gärna förstå och veta allting.

Egentligen så har vi människor mer gemensamt än vad vi tror - vi bär på många liknande grundläggande behov, önskningar och drömmar. Men det är också viktigt att vi ger oss lov att vara olika, för vore vi inte det så skulle vi leva i en rätt så trist och onyanserad värld. Våra skiljaktigheter gör ju att vi kan komplettera och hjälpa varandra med våra olika egenskaper och kunskaper, som ett pussel där varje pusselbit behövs för att kunna göra det komplett. Men det finns ingen som helst logik i att vissa av bitarna skulle anses vara mindre väsentliga, för varje del utgör en viktig funktion för helheten. Det är egentligen precis likadant med livet. Problemet är att vi tillåter vårt intellekt att ta över, som säger till oss att vi måste vara på ett visst sätt för att vara dugliga, istället för att lyssna till vårt hjärta och själ som ser ditt sanna värde och vet att inga sådana värderingsramar är på riktigt.

På grund av dessa normer och regler så är fokuset på att vara vanlig och att passa in en stor del av vardagen för många. Något som egentligen inte baseras på annat än rädsla, snarare än vad man innerst inne önskar. För om vi verkligen gräver på djupet så finns det nog en längtan hos oss alla efter att känna att man inte behöver vara någonting annat än sig själv, och att bli fullt accepterad för det. En önskan om att slippa bära på en rädsla för att bli stämplad som annorlunda och att bli bedömd som otillräcklig. Det är egentligen inte meningen att vi människor ska försöka vara så lika som möjligt, utan snarare att vi ska ta reda på vem vi innerst inne är, att leta reda på vad det är som gör dig unik. För det finns bara en av dig, och det är det som gör dig speciell. För varför ska vi eftersträva att vara vanliga? Det är ju bara en påhittad mall som ska peka på allt som inte är för mycket och som skär sig i enlighet med vad normerna säger, en diffus referensram som skiljer sig beroende på vem du frågar och som inte är baserad på något verkligt.

Det vi egentligen talar om här är en bristande självkänsla, en oförmåga till att älska sig själv för den man verkligen är. Det är ofta då som vi blir känsliga för kritik, och bygger upp vårt självvärde kring hur andra människor bedömer oss. Vi blir med andra ord helt beroende av vår omvärld, eftersom vi har lagt över ansvaret i andras händer, istället för våra egna. Som om det inte vore nog så väljer vi också ofta att förlita oss på de åsikterna som inte är till vår fördel, istället för att lyssna på de människor som lyfter upp oss. Just eftersom det negativa vi får höra, eller kanske till och med inbillar oss att andra tänker om oss, bekräftar de tankar och känslor som man bär på inom sig. Du kan aldrig vinna i ett sånt här läge, det är som en ond cirkel som inte kan annat än att misslyckas. En viktig insikt som vi behöver bära med oss här är att det andra tycker och tänker om dig, egentligen inte har någonting med dig att göra. Detta är åsikter som återspeglar den personens rädsla och erfarenheter. När andra personer dömer dig, så är det för att de dömer sig själv lika hårt. För älskar du dig själv så finns det inget behov av att se ned på andra, i hopp om att känna dig bättre i förhållande till dessa människor. Allt handlar om speglingar - hur vi ser på andra människor speglas i hur vi ser på oss själva. Det är därför du inte kan älska någon annan, fullt ut, förrän du älskar dig själv. Så om du blir orättvist behandlad av någon, försök att se bakom fasaden. Var medveten om smärtan som döljer sig i bakgrunden, inte för att det ursäktar beteendet men för att du förtjänar friheten ifrån att på något sätt bli påverkad av det negativa andra säger. Det skapar en distansering i förhållande till andra, och du kan istället rikta din energi på sådant som känns glädjefyllande och meningsfullt för dig. 

Vi behöver tänka på att om vi hade varit perfekta, så hade det inte funnits någon anledning för oss att vara här på jorden. Vi är ju här för att utvecklas och lära oss av våra erfarenheter, inte för att redan vara fullkomliga som människor.